jag känner mig liten när jag hör testosteronstinna fulla ungkarlar på gatan nedanför vackla fram och tillbaka och bröla.
jag känner inte dig.
sedan länge har jag haft en idé om att tillsammans med någon driva en kreativ process, helt kravlöst.
ett ping pong av fotografier, en per dag i ett år. du kanske tycker det låter krävande. men en bild tagen med mobilen de dagar man inte ens orkar gå upp på grund av gråa moln i huvudet tror jag kan hjälpa till att föda något. enda kommunikation sker genom bilderna.
Är du intresserad? Hör av dig så diskuterar vi mer.
värken
det som kommer när man minst anar det.
en värk
Det som tar tid att lära sig
När man närmar sig en mening att fortsätta för, någonstans på väg ut ur det som varit så är det lätt.
När den ansträngning som krävs för nya saker känns för stor känns ihåligheten stor när uppmärksamheten från det önskade håller inte upppnås.
En introduktion
Min morfar ville utbilda sig till präst, min mormor var starkt troende och min mamma insisterade på att jag skulle konfirmera mig. Min morfar blev aldrig präst och jag blev aldrig kristen.
Mammas mål var att jag åtminstone skulle läsa under konfirmationstiden för att få kunskap om den kristna tron. Hon försökte övertala mig med något läger jag tyckte var kommersiellt, men tillslut blev det privatundervisning hos en präst på vårt landställe. Själva utbildningen och gudstjänsterna i sig hade jag inte så mycket emot. Det var modet att säga att jag inte kände mig tillhöra tron jag tyckte var jobbigt. Så jag konfirmerade mig.
Även om min mamma kanske trodde, eller främst hoppades på, att jag då faktiskt blivit protestant så har hon nu insett att jag inte är troende. Jag är stolt över dig men jag är ledsen att jag misslyckats att få dig att tro, sa hon en dag. Och jag förstår henne, har man något stort och viktigt som stöd i sitt liv, som ligger som grund till en livssyn så vill man att de som betyder något för en ska dela den synen. Jag vet, för jag känner lika starkt för min övertygelse. Ändå förstår hon inte hur hjärtskärande det är för mig när hon vägrar mig att rädda liv, med argumentet att det inte finns folk nog att rädda alla. Bara den meningen visar på hur snett allt gått. Vi ska respektera så till den grad att stöd av eller passivitet till fördel för mord tillåts.
I dagens samhälle är en religion, utan argument och med möjlighet att lägga tunga vikter på folks axlar, mer accepterat än en ideologi grundat på visioner. Många som tillhör det förstnämnda motarbetar i praktiken det sistnämnda. Och visst, vice versa också, skillnaden är att detta är med målet att rädda liv, att uppnå ett samhälle där alla individer, utan några som helst undantag har rätt till ett värdigt autonomt liv.
the Quitter
Blodprov
Jag tycker det här är lite knepigt, för min intention är ju inte alls att alienera veganer och veganism. Men det är en hårfin gräns mellan vad som verkligen hjälper och vad som stjälper; vad som förtydligar klyftor och cementerar skillnader och vad som uppmärksammar och öppnar upp för förändringar att ske.
